Han är så öppen och informativ, min son..
"Mamma, nu har jag bajsat en klutt...det är majs i den!
..och nu kom det en jätte-stor klutt, den är brun o lång!"
Mamma-hjärtat brast rejält...
Efter att i flera månader dragit ut på att lämna älskade lilla Neo på dagis och gå därifrån helt och hållet (inskolning som pågått läääänge), så gjorde jag det äntligen idag... och när jag står utanför "säga-hejdå-förnstret" med Neo och goaste dagis-fröken på andra sidan så börjar Neo att gråta hysteriskt!!!!!!!!!!! och all världens förtvivlann , skuld och dålig-mamma-känlsor fullkomligt exploderar i mig...
Störtgråtande tar jag mig runt till dagisets framsida för att inte Neo ska se min reaktion och rasar ihop i en hög på trappen. Hulkande försöker jag hitta någon forma av sans så att jag kan ta mig samman, men utan resultat. Strax kommer ännu en mamma som också håller på att lämna sitt barn och tröstar och efter en stund så blir det något lugnare. Efter ännu en stund kommer goaste dagis-fröken ut och är lika förtvivlad som jag och kramar om mig (vilken dagisfröken tar sig tid att även trösta föräldrarna?)och säger att Neo skrek bara i en halv minut och nu leker han hej vilt i trädgården.
Fröken klappar om mig och går först när hon försäkrat sig om att det är lugnt.
Ja, vad ska man säga? Att egentligen är det inte naturligt alls att lämna bort så små barn, fan att det är så här...
Så nu sitter jag alltså här och väntar på att tiden ska gå så att jag kan hämta hem min lilla älskling.... längsta timmarna någonsin...