"Semestern" pågår fortfarande....

...därav torkan i bloggen.
Återkommer med nya krafter om ett tag.

Mamma-hjärtat brast rejält...



Efter att i flera månader dragit ut på att lämna älskade lilla Neo på dagis och gå därifrån helt och hållet (inskolning som pågått läääänge), så gjorde jag det äntligen idag... och när jag står utanför  "säga-hejdå-förnstret" med Neo och goaste dagis-fröken på andra sidan så börjar Neo att gråta hysteriskt!!!!!!!!!!! och all världens förtvivlann , skuld och dålig-mamma-känlsor fullkomligt exploderar i mig...

Störtgråtande tar jag mig runt  till dagisets framsida för att inte Neo ska se min reaktion och rasar ihop i en hög på trappen. Hulkande försöker jag hitta någon forma av sans så att jag kan ta mig samman, men utan resultat. Strax kommer ännu en mamma som också håller på att lämna sitt barn och tröstar och efter en stund så blir det något lugnare. Efter ännu en stund kommer goaste dagis-fröken ut och är lika förtvivlad som jag och kramar om  mig (vilken dagisfröken tar sig tid att även trösta föräldrarna?)och säger att Neo skrek bara i en halv minut och nu leker han hej vilt i trädgården.
Fröken klappar om mig och går först när hon försäkrat sig om att det är lugnt.

Ja, vad ska man säga? Att egentligen är det inte naturligt alls att lämna bort så små barn...

Så nu sitter jag alltså här och väntar på att tiden ska gå så att jag kan hämta hem min lilla älskling.... längsta timmarna någonsin...

Okunskap i all sin glans från FL

"Vad jag däremot menar är att många föräldrar som anser sig ha "jobbiga" barn lätt försöker dra igång utredningar kring adhd, osv, för att ha något att skylla på. Det är min uppfattning."

Okunskapen blomstrar ang diagnosiceringen av ADHD, inkl varför föräldrar vänder sig till sjukvården och ber om hjälp.
Inte fan är det för att deras barn är lite jobbiga och att de vill hitta en lätt utväg. Fruktansvärt ogenomtänkt och korkat uttalande.

Ja sånt här är så tröttande.

Det här är inte klokt och helt oväntat...

...jag sitter och gråter framför tvn där minnesceremonin med Michael Jackson pågår!

Helt otroligt då han aldrig varit någon jätteidol för min del.
Jag har visserligen  några LPskivor med honom och visst han har alltid funnits där under min uppväxt då hans musik mer eller mindre alltid hördes på radion, på uteställen osv, men att jag skulle bli så berörd att jag sitter och gråter?

Som sagt även om han inte var min stora idol så var det en alldeles fantastiskt duktig artist.


Att någon förälder alls ska behöva begrava sitt barn är så grymt...
jag tror att det är det som berör mig mest och så tänker jag på hans barn....



Bildkälla